Sedan 2009 heter seriespelet för ungdomar i Göteborg (och Malmö) Sanktan. Det är en överföring av samma koncept som funnits i Stockholm sedan 1958 och innebär, förutom seriespel, ett slutspel för varje åldergrupp som i sin tur ger plats i det nationella Sanktanslutspelet.
Sanktan innebär att man lagt ytterligare ett tävlingsmoment till ungdomsfotbollen. Man har dessutom gjort det med mall från ett distrikt som visat sig vara notoriskt dåliga på att fostra fotbollsspelare - Stockholmsdistriktet. Det som utmärker detta distrikt jämfört med andra distrikt är en stark betoning på tävling och resultat samt en koncentration av talanger till ett fåtal storklubbar redan i unga år. Kortsiktigt har detta gett resultatmässiga framgångar på ungdomssidan, men det har också resulterat i att antalet spelare minskat snabbt ju högre upp i åldrarna man kommit. När spelarna nått den ålder då det verkligen går att avgöra om de är talanger eller inte har antalet varit betydligt färre än i andra distrikt. Det är effekterna av detta vi ser på seniornivå.
En genomgång av samtliga allsvenska fotbollsspelare 2012 visade att Stockholmsdistriktet fick fram cirka 1,8 allsvenska fotbollspelare per 100 000 invånare. Detta kan jämföras med Närke, Gästrikland och Blekinge som fostrar drygt 7 allsvenska fotbollsspelare per 100 000 invånare. De andra storstadsdistrikten hamnade på nästan 4,7 (Göteborg) respektive 2,4 (Skåne). I det landslag som spelade EM i Ukraina fanns inte en enda spelare från Stockholmsdristriktet.
Fotbollens och alla idrotters största utmaning är att få så många spelare att fortsätta så länge som möjligt. Det är så vi maximerar antalet elitspelare, men också så fotbollen gör störst samhällsnytta. Det finns alltså ingen motsats mellan att fostra elit och att underhålla bredden - tvärtom är bredden en förutsättning för att få fram eliten.
Mycket tyder dock på att Sanktan leder till motsatsen. Lag som vinner sina åldersklasser blir alltmer attraktiva och drar till sig talanger. Denna process är dock tyvärr blind för vad det är som gör att lagen vinner. Om det sker pga av tidigt fysiskt utvecklade spelare som springer ifrån sina motståndare, eller om det sker genom långsiktigt utvecklingsarbete och utbildning spelar ingen roll. I praktiken vinner tyvärr nästan alltid fysik över långsiktighet inom ungdomsfotbollen.
Det tråkiga är att vi på detta sätt får en dubbelt negativ effekt:
1. Lag med många tidigt utvecklade spelare lockar till sig de tidigast utvecklade spelarna från andra lag, vilket tyvärr ofta leder till att flera av de kvarvarande spelarna tröttnar och lägger av. Vi får alltså en direkt effekt som innebär att antalet spelare blir färre och att spelare som senare kunnat utvecklas till talanger går förlorade.
2. Vi får negativa incitament som gör att de lag som spelar rakast fotboll och bäst utnyttjar ett fysiskt övertag når resultat. Detta riskerar att minska viljan att arbeta med långsikig fotbollsutbildning. Vi får alltså i det långa loppet sämre utbildade spelare.
Som om inte själva upplägget med Sanktan är destruktivt, så har huvudsponsorn Expressen en rapportering som förstärker fokus på tidiga resultat. Rapporteringen domineras i det närmaste helt av artiklar som berör:
- Resultaten i riksfinalerna
- Resultaten i distriktsslutspelen
- Artiklar om ungdomsproffs
- Artiklar om ungdomslandslag
- Artiklar om distriktslag
Det förs från tid till annan en debatt om pojk- och flicklandslagen. Idrottsprofessor Tomas Peterson vill skrota hela systemet då gallringen bevisligen görs på grunder som är kontraproduktiva. Frågan är dock om inte fotbollen behöver se över hela sitt upplägg när det gäller spelarutveckling. Ett första steg vore att se över upplägget av Sanktan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar